Inledning

Det här är berättelsen om Min Älskade och underbara Felix. Berättelsen handlar om hans liv. Läs gärna om hur Jag upplevde det hela....
Jag har skrivit mycket om mina känslor. Jag har upprepat en del saker men, det var ju så.... Det kommer säkert att bli en följetong av berättelsen, jag vet inte hur den slutar.

Jag började skriva när Felix var ungefär ett år men, berättelsen ändras. Jag hoppas att jag någongång kan skicka iväg den som en artikel. Det är därför Felix kallas Filip i berättelsen. Sune heter Svante och Willy heter Wille......

Texten ska redigeras och omformuleras lite men den går att läsa om Ni vill........

Filip och hans kulor

Drömmen om en vacker hund

Eftersom jag tycker att det är roligt med hundutställningar så försökte jag att hitta en fin hund. På hundutställningar får jag också tillfälle att träffa andra hundägare och uppfödare.

Jag vet ju om att det kanske inte är så enkelt att hitta den där "fina" hunden.
Han kanske inte blir så fin som man hade trott men, det finns ju alltid andra aktiviteter att hitta på tillsammans med hunden. Viltspår är ju en rolig aktivitet. Men jag skulle ju iallafall ge uppfödaren garantier på att Han skulle ställas ut på utställning.

En intresserad hundägare kan ju göra att hunden får komma ut på aktiviteter. Hunden kan ju få ett lyckligare och aktivare liv. Man vet ju om att det finns hundar som har kapacitet och som skulle gynna aveln men deras ägare har inget intresse. De hundarna skulle kanske passa bättre hos en matte/husse som har ett intresse.  För mig är det ett intresse som jag prioriterar före mycket annat. Jag har roligt med mina hundar och tycker om att åka på hundaktiviteter.  Att man får den hund man förtjänar stämmer inte alltid. Man får den hund man förtjänar till sättet bara.

 Leta hund

Efter att jag hade letat ganska lång tid så hittade jag till slut en kombination som var intressant. En goldenhane skulle jag ha. 
 

För mig fanns inga hinder att ev. skaffa en vuxen hane. Efter att ha studerat omplaceringar, hunddata, resultatlistor, utställningsmeriter utställningsmeriter, HD och AD status m.m. Jag tror jag kollade allt men, man kan ju missa en liten detalj förstås. Inget impulsköp skulle det vara och jag kunde gärna kosta på lite extra för att hitta den där "fina" hunden trots att jag har så begränsat med pengar. Jag var också beredd på att få åka långt. Jag skulle ju leva tillsammans med denna hund hela Hans liv. Idag vet jag att jag inte skulle  titta på utställningsresultat lika mycket som jag gjorde då.

Det var ett under att jag överhuvudtaget hittade en hund till slut. Drömmar kan man ju ha....

Det hade varit väldigt spännande under tiden som jag letade efter HONOM. Men det hade gått åt energi och jag mådde sämre fysiskt under tiden (jag har sjukdomar som gör att orken är mycket begränsad). Kroppen värkte desto mer. Det stämmer inte att man mår bättre om man är lycklig och glad, det går åt energi då också. Jag mår fysiskt lika dåligt ändå.

Jag blev helt slut.

Äntligen hittade jag Filip

Till slut hittade jag "underverket"  Jag var också och kollade på andra valpkullar. Den här kombinationen lockade mest. Jag ringde även till kenneln som hade pappan till valpkullen för att få reda på allt. Jag väntade på att tiken skulle få valpar och hoppades att det skulle bli någon hanvalp till mig. Jag hade tur, tiken fick hanar också.  Allt såg bra ut.   Det var en lång väntan innan vi fick hem honom. Han skulle heta Filip.

Innan vi åkte för att hämta Filip så ringde jag till uppfödaren för att försäkra mig om att allt på veterinärbesiktningen var utan anmärkning och att han hade testiklar!. Allt var helt utan anmärkning.  I början av augusti fick vi äntligen hem vår lilla Filip efter att ha åkt 100 mil. Vi åkte även en sväng på 100 mil för att träffa uppfödaren innan.

Han var ju helt perfekt. För perfekt och vacker! Vilka rörelser! Allt var så bra för att vara sant och jag var så lycklig. För första gången hade jag köpt något till mig själv som kostade (Lilla Filip). Jag hade löst in optioner och Lilla Filip var min 40-årspresent till mig själv. Första tiden satt jag bara och  beundrade honom när han låg och sov i sin valphage på tomten. Jag fick ingenting gjort. Jag blev lycklig av att bara titta på "underverket".
 

Jag började längta efter att få ställa ut lilla Filip eftersom han var så vacker. Jag hade även andra planer för honom. Jag skulle göra ALLT, anpassat efter honom så klart. Lydnad och viltspår hade jag också tänkt. Jag anmälde honom till en valpkurs (inte för att vi behövde det utan för att det är ju så roligt att gå kurser). Dessutom var jag ju så stolt över honom. Jag ville visa hunden som jag äntligen hade hittat. Han var ju helt perfekt med allt (hela hans personlighet). Hade jag verkligen hittat den perfekta hunden? För mig.. Det var ju för bra för att vara sant!. Jag kollade regelbundet hans tänder och de såg bra ut. Inget bettfel som dök upp eller något annat.

Valpkursen och upptäckten

På valpkursen var jag så stolt över lilla Filip. De andra kursdeltagarna tyckte att Filip var precis som tjuren Ferdinand (jag behöver inte leka med kompisarna utan luktar hellre på blommor). En av deltagarna på kursen var bekymrad över att hennes  4-månaders hanvalp bara hade en testikel (veterinärbesiktningen var helt u.a. på den hunden). Den hunden fick normala ”kulor” vid ca. 5 månaders ålder. Vadå kulor tänkte jag!?.
 
Det var ju inget som jag hade tänkt på alls för det stog ju på intyget från veterinärbesiktningen att allt var helt utan anmärkning. Jag sa att min hund hade sina testiklar för det stod ju inte ikryssad att han var kryptorkid på veterinärbesiktningsintyget. Men när jag kom hem från kursen så kollade jag. Han hade inga testiklar???? Att jag inte hade märkt det när jag borstade honom. Jag kände mig dum. Eftersom jag inte hade haft en hanvalp tidigare så hade jag ju ingen erfarenhet av detta. Jag tänkte att det kanske är så här vid den här åldern.  Det här hade jag ju inte räknat med.

Min andra hund Wille var en omplacering som jag skaffade mig när han var två år. Han hade ju redan två testiklar. Med Wille hade jag tänkt hålla på med lydnad med men det passade varken Wille eller mig eftersom Wille är så självständig.

Goda råd

Skulle jag ha köpt en tik eller en vuxen hane med testiklar? Jag ringde och pratade med flera olika veterinärer för jag ville få ett litet hopp. Jag fick olika besked. En del sa att  testiklarna har tillåtelse att hoppa upp och ned tills hunden är sex månader. Efter sex månader så vet man. En del sa att man vet redan vid åtta veckor för då ska ”kulorna” vara på plats. Jag fick höra att det var ovanligt men, kan hända. Kan det bero på vem som besiktar?

Filip hade alltså dragit upp testiklarna efteråt för de fanns ju där vid veterinärbesiktningen. Jag fick alla möjliga råd. Jag testade att ge honom E-vitamin och senare Linfröolja men jag funderade på vad det kan ha för betydelse.

Vår veterinär här hemma sa att jag skulle vänta och se. Kan det vara möjligt att det finns hopp? Jag väntade och kollade. Samma procedur varje dag. Jag kollade flera gånger om dagen. Jag kunde ju inte låta bli att kolla för de kunde ju ha "trillat" ner. När jag vaknade på natten så kollade jag då också. Besvikelse eftersom det inte hände något. Stackars hund! samma procedur varje dag. Ibland kunde jag rulla fram kulorna men dom var små och han hade ingen riktig pung. Jag masserade för det fick jag höra att man skulle göra. Kulorna var inte gömda i buken utan satt en liten bit ifrån där dom ska finnas. Jag kunde känna två kulor när han satt men inte när han stog upp. Ibland fanns en kula när han stod upp.

Vilken besvikelse! Ska ett par kulor ha så stor betydelse? Jag ville verkligen inte omplacera honom. Ibland försökte jag verkligen att inte kolla på några dagar men det var svårt. Jag kunde inte låta bli. Tanken att behöva omplacera honom gjorde att jag fick tårar i ögonen. Han är ju en helt underbar hund, kommer jag att klara av det?  Jag kunde ju inte skaffa en hund till för det sa min sambo ifrån och jag tyckte också att det räckte med två hundar.

Jag är medveten om att det kan dyka upp andra fel som t.ex. bettfel eller något annat och jag skulle nog vara lika besviken då också. Det är inte hundens fel att han är defekt. Hunden blir lika älskad i alla fall. Jag hade ju skaffat mig en renrasig hund och inte en blandras. Naturligtvis är det ju värre om hunden skulle drabbas av en sjukdom eller en olycka, men då är man i en helt annan situation.

Jag fick höra en liten historia om en hundägare som hade en hund med bettfel. Ägaren kontaktade hundens uppfödare för att höra om man kunde sätta in tandställning på hunden hos en tandläkare. Jag såg framför mig hur det kunde ha sett ut.

Jag hade även hört en annan historia om en hundägare som hade en hane med en testikel. Det gjordes någon typ av plastikoperation (konstgjord testikel). En dag hade hunden helt plötsligt tre testiklar på en utställning.

Det talades om höfter hit och dit. Statistik. Jag bryr mig inte så mycket om den statistiken.  Det ger inga garantier för det. Men om man har tänkt att använda hunden i avel så kanske man omplacerar en hund som inte är fri på sina höfter, det förstår jag mycket väl. Men just för mig spelade det inte så stor roll. Det beror ju på vad man har för intresse, drömmar och mål.

Regler

Jag kom plötsligt i kontakt med alla regler och bestämmelser som handlar om kryptorchida hundar. En kryptorchid hund får inte användas i avel.  En kryptorchid hund blir diskvalificerad på en officiell hundutställning.

Han blir tilldelad 0 pris. I regelboken står det att:

0 pris skall tilldelas hund som: a) är exteriört otypisk eller har fel som anges som diskvalificerande i rasens standard.

b) har sådana anatomiska defekter att de väsentligt påverkar hundens hälsa och sundhet, med särskilt beaktande av rasens ursprung/funktion/användningsområde.

c) är kryptorchid

d) i ringen visar aggressivitet eller under bedömning avvisar kontakt genom tydligt flyktbeteende. Andra avvikelser i mentaliteten ska bedömas enligt rasstandardens krav. Orsak till 0 pris ska alltid anges i domarkritik och resultatlista.

Hanhund som inte har normalt utvecklade och normalt belägna testiklar, får inte delta i officiell klass. Det åligger domaren att kontrollera testikelstatus. OBS! domaren!.

Hanhund som kastrerats genom operativt ingrepp äger rätt att delta med styrkande av intyg om att hunden efter 6 månaders ålder, men före operation, haft normalt utvecklade och belägna testiklar? Då blir man inte begränsad.

Någon sa att det inte är en hanhund om han inte har sina testiklar. Vad är det jag hade då? För visst hade jag väl en hanhund?. Jag vet själv hur jag tänkte när jag hörde talas om kryptorkida hundar förut (vill man ju absolut inte ha).

En kryptorkid hund kan inte tilldelas någon form av championat. Nya regler för viltspårschampionat kräver  godkänt testikelintyg men för tik krävs det ingenting.Det betyder ju att hunden kan se ut hur som helst men måste ha sina testiklar nere. Det stoppar det mesta. För den enskilde hundägaren är ju hunden lika mycket värd trots alla regler. Med en kryptorkid hund blir man precis lika begränsad som med en oregistrerad hund faktiskt.

Det här kändes orättvist. Jag måste omplacera honom om han inte får sina kulor.

Jag hörde talas om att man låter kastrera hundar med två kulor. JAG tyckte det lät konstigt eftersom kulorna är värdefulla. Jag som önskade att Filip hade sina kulor.

Det finns säkert en anledning till att dessa hundägare beslutar sig för att kastrera sina hanhundar som t.ex. hanhundsaggressivitet, rymningar till löptikar, kissar inne m.m.  Kanske sista utvägen för att kunna behålla hunden. Jag förstår. Olika intressen. Jag är faktiskt en motståndare till kastering eftersom hunden då förlorar sin manlighet.

Kryptorchism är även undantaget i försäkringar oavsett om veterinärbesiktningen var utan anmärkning från början fick jag reda på. Jag tycker att det är ett dolt fel eftersom jag inte kunde förutse detta. 

Jag var inte ute efter någon ekonomisk kompensation eftersom det inte kunde ersätta mina känslor, intressen och Lilla Filip.

Ingen motivation

Jag hade också helt tappat motivation med lydnadsträning. Jag fortsatte med att kolla kulor. Ju mer månaderna gick blev jag bara mer och mer besviken. Det var blandade känslor. Ena stunden skulle jag ha honom kvar och nästa stund så var jag fast besluten för att omplacera honom. Kulorna kanske kommer till jul och då kan jag skriva en historia om hans kulor och andra julgranskulor tänkte jag. För jag tänkte i vilken fall som helst skriva en berättelse om den här tiden. Mina föräldrar som bor ca 30 mil härifrån och som tidigare haft cockerspaniel, men var nu utan hund lovade att ta Filip ifall hans kulor inte skulle komma.  Det kändes ju lättare för då fick jag ju träffa honom. Men sen beslöt de för att inte skaffa hund. Idag har de sheltie.

Utställningen där jag träffade Svante

Vi åkte till en inofficiell utställning när Filip var 4 månader och även när han var 5½ månad. Båda gångerna fick han kanonfin kritik men domaren kände inga testiklar när Filip var 4 månader och endast en testikel när han var 5½ månad. Jag var beredd på det, men samtidigt ville jag ha det bekräftat eller kanske ett litet hopp!.  Vid den utställningen när Filip var 5½ månad träffade jag hans kullbror Svante. Jag kände på Svantes testiklar och det var två tyngder i en påse! Det var då jag förstod på allvar att det  faktiskt var fel på testiklarna på min Filip. Trots att det hade gått bra på utställningen med min äldre golden Wille så kände jag mig ledsen. Vi bestämde att vi skulle kontakt Svantes ägare och jag. Svante var lite större än Filip. Svante hade väldigt vackra ögon.

Svantes matte hade en egen hemsida som handlade om Svante. Jag brukade läsa den sidan ofta. Svantes matte skrev att hon planerade in utställningar. Det kändes lite orättvist eftersom jag inte kunde se fram emot några utställningar med Lilla Filip.  Det hade ju varit kul att få träffas på utställningar framöver med våra hundar. Jag ringde till uppfödaren som gav rådet att vänta på kulorna. Och jag väntade. Det här som hade hänt med kulorna var ju ingens fel. Jag gav inte någon skulden, det hade bara blivit så här.

Många blev engagerade

Jag beställde tid för ultraljudsundersökning av testiklarna som skulle kosta ca tusen kronor. Jag avbokade undersökningen eftersom det inte skulle göra mig klokare. Ingen kunde ju säga om kulorna kommer att komma ner. Inte ens med en ultraljudsundersökning.  Hemma pratade jag mest om Filips kulor. Filips kulor var samtalsämnet med vänner och bekanta.

När jag tänker tillbaka på den tiden så kan man ju bara skratta egentligen. En bekant till mig låg inlagd på sjukhus för en operation och i sängen bredvid låg en uppfödare. De hade pratat om Filips kulor. Många blev engagerade. Jag fick många råd.  Jag träffade på en man som t.o.m. berättade att Han hade bara en testikel. Jag funderade på hur det kunde se ut. Det hade jag inte heller hört talas om så mycket.

Filip hade ju inte drabbats av en sjukdom och jag skulle ju bara behöva omplacera honom. Ändå var jag ledsen. Vid det här laget hade nog de flesta ledsnat på mig och mitt ständiga tjat om Filips kulor. Filip skulle säkert få det bra hos rätt person. Gärna barnfamilj tänkte jag eftersom han älskar barn och är en så stabil hund mentalt. Och jag ville gärna ha kontakt med den nya ägaren för att försäkra mig om att Han skulle få ett bra liv och bli en älskad hund. Vilken inte skulle bli något problem eftersom Filip är en så lättsam, lugn och trevlig hund som jag aldrig haft problem med.

Lydnadskurs på Brukshundsklubben

I väntan på kulorna och att Filip skulle närma sig ett år beslöt jag mig för att gå lydnadskurs på brukshundsklubben med honom för att komma igång med träningen. Jag hade som mål att han skulle kunna lydnadsklass 1 i vilket fall som helst. Vi gick kursen och jag var så stolt över Filip och hans uppförande jämfört med många andra hundar som folk hade problem med.

Jag gick kursen för Filips skull.  Med Filip fanns det inga problem. Om det ändå hade varit något med Filips mentalitet som inte var bra, så kanske det skulle vara enklare att omplacera honom tänkte jag. Men jag hittade inga fel på Filip, fast jag försökte. Jag berättade att jag skulle sälja Filip för kursdeltagarna. Jag märkte att kursdeltagarna hade svårt att förstå hur jag kunde sälja en så bra hund. När jag tänkte efter så har jag nästan aldrig behövt säga nej åt Filip eftersom han är så enkel och okomplicerad att ha och göra med. Så vacker. Hemma tränade jag lydnad med honom med tårar i ögonen faktiskt. Helt sjukt!!! Man kan ju inte träna hund och gå och gråta hela tiden.

Sambon och jag ordnade barnvakt och hundvakt för att åka iväg en helg bara vi två. Vi bodde på hotell.

Jag kunde inte riktigt koppla av för jag tänkte på att jag kanske skulle bli tvungen att omplacera Lilla Filip (min drömhund). Samtalsämnet var Filips kulor igen.

Slutkontrollen

När Filip var närmare ett år så beställde jag tid för slutkontroll av testiklarna hos veterinären. Jag och Filip åkte buss till veterinären. Det blev lite väntetid eftersom bussarna inte går så ofta. Jag och Filip försökte fördriva tiden genom att gå omkring i det lilla samhället i flera timmar. Filip fick sitta en stund och vänta vid en stolpe medan jag tog en fika på en kafeteria. Genom fönstret så såg jag en jämn ström med skolbarn och dagisbarn som kom fram för att hälsa på honom. Vilken fantastisk hund han är tänkte jag.

Veterinären berättade att kulorna aldrig kommer att komma ner på Filip. Jag var som tur var förberedd på att få definitivt besked för annars hade jag nog säkert gråtit hos veterinären eftersom Filip nu måste omplaceras. Filip hade ju bara inga kulor. Jag hade ju lagt ned så mycket tid och energi på Lilla Filip som var förgäves kände det som. Det är ju mycket jobb med en liten valp. Jag försökte tänka att jag hade gjort en god gärning eftersom jag hade gett honom en bra uppväxt. Jag hade ju engagerat mig så mycket.

Omplacering

Nu skulle han omplaceras!  Jag fick rådet att behålla honom ändå. Många bekanta undrade vad ett par kulor har för betydelse? Men,  för mig hade det betydelse.

Jag ringde till uppfödaren för att meddela att jag nu skulle sälja honom. Uppfödaren lovade mig en ny valp. En tikvalp ville jag ha eller en vuxen hane eller tik.  Jag vågade inte skaffa en hanvalp igen. Samma sak skulle säkert hända igen. Uppfödaren hade intressanta kombinationer på gång. Det kändes hemskt att behöva ersätta honom.

Jag började tänka på vad som skulle stå i annonsen: Mkt trevlig familjehund. Trevligt temperament. Har kapacitet för lydnad. Okomplicerad. Säljes till ej utställningsintresserad,  5500 :-. Fast jag skulle inte skriva att han var kryptorchid, det skulle dom få reda på när dom ringde. Priset tyckte jag var lågt för dom skulle få en mycket bra hund. Den nya ägaren skulle med säkerhet bli nöjd med honom. Men tänk om kulorna skulle komma ner efter att jag hade sålt honom och jag skulle få se honom i utställningsringen!!?. Men om Filip skulle bo hos en familj som inte hade intresse av utställning så skulle ju det vara bra. Skulle jag sälja honom och han skulle få lydnadsframgångar så skulle jag bara tycka att det var roligt, men jag skulle inte klara av att se honom i utställningsringen!

Barnen bad att vi inte skulle sälja honom. De undrade om det gick att operera in kulor istället. Det är inte tillåtet sa jag. Jag märkte att barnen var väldigt ledsna. Det var så många känslor inblandade. Sambon tyckte nog att jag var hård och kall,  men jag satt och tittade på Lilla Filip och grät när inte han var hemma eller när någon annan såg det.

Annons och Svantes hemsida

Jag annonserade i en lokaltidning. Ingen ringde. En kväll satt jag och kollade på Svantes hemsida och läste att Svante hade blivit tillbakalämnad till uppfödaren?. Tidigare ägaren hade skrivit ett avsked på hemsidan (du var det bästa som hänt oss). Det måste ha varit svårt att lämna Svante tillbaka. Jag tyckte synd om dom. Ägarna kände att dom inte kunde ge Svante det han behövde. De tänkte på Svantes bästa.

Jag skyndade mig att ringa till uppfödaren. Svante hade ju sina testiklar för det hade ju jag själv känt på utställningen förut. Vi bestämde att uppfödaren skulle omplacera Filip och att jag skulle ta Svante istället. Jag bestämde mig för Svante utan att åka och träffa honom efter att jag hade talat med tidigare ägaren. Det fanns en som eventuellt var intresserad av Filip sa uppfödaren. Uppfödaren skämtade och sa att kulorna skulle nog sitta på plats på Svante.

Avsked

Måste vi verkligen lämna honom? sa min sambo dagen innan vi åkte. Vi åkte 100 mil (50 mil tur och retur) för att lämna Filip och jag trodde att jag var förberedd, men det var ett mycket smärtsamt avsked. När jag skulle sätta på koppel och halsband på Svante så kom Filip och satt sig bredvid mig (ska vi åka hem nu, eller?). Då kunde jag inte hålla mig längre. Jag började gråta.
 

Filip stog och skällde vid grinden när vi lämnade honom. Var det det sista vi skulle få se? Vi lassade in Svante i bilen för att åka hem. Ska jag vända tänkte jag, men det går väl över. Dessutom tyckte jag att Svante såg ut som en gänglig kalv. På resan hem åkte vi förbi ett Mc Donalds ställe som vi hade stannat vid förra gången då vi hämtade hem Filip och där Filip hade somnat på gräsmattan. Minns du det sa min sambo. Tårarna rann hela vägen hem. Jag satte på mig solglasögon. Jag kände mig fånig och helt oförberedd på att det skulle kännas så här. Han skulle säkert få det bra hos den nya ägaren tänkte jag. Det dök upp en massa minnen. Det var hemskt. Vi kom hem med Svante men, det kändes inte bra. Nu skulle jag aldrig mer få se Filip springa omkring här hemma på tomten.....

Jag ångrade mig

Jag väckte min sambo på natten för att tala om att jag måste få tillbaka Filip. Sambon kände samma sak. Jag var jätteledsen. Jag hade ju svikit Filip. Hur kunde jag? Filip hade säkert redan glömt oss, men jag skulle aldrig glömma honom. Hundar har nog inga problem att bli omplacerade, men vi människor har oftast svårare tror jag. Jag insåg att jag inte skulle klara av att skiljas från Filip nu när Filip inte fanns där hemma.

Jag skulle aldrig förlåta mig själv. Sambon kunde åka först på fredagen nästan en vecka efter för att lämna Svante och hämta hem Filip. Jag ringde och grät igen till uppfödaren och sa att jag struntar i utställningar och allt, bara jag får tillbaka Filip igen. Det gick bra.

Vad håller Jag på med?

Under veckan som gick längtade jag efter Filip. Jag gick ut bara med Svante och visade upp honom för vänner och bekanta. Jag trimmade honom. Vad håller jag på med tänkte jag, han ska ju lämnas tillbaka!!??.

Jag insåg att jag faktiskt hade blivit förtjust i Svante under tiden. Svante visade sig vara en underbar hund och jag försökte att övertala sambon att det inte skulle bli några problem med att ha tre hundar. Sambon var rädd att hela huset skulle bli fullt med hundar.

Vi insåg att vi kunde ha tre hundar. Vi bor så bra på landet med närhet till skogen. Jag går dagliga skogspromenader. Vi har en stor tomt som hundarna kan springa på (inhägnad med staket). Hundarna kan få gå ut och in som de vill. Jag brukar ändå få stanna hemma under semesterresor eftersom jag har dålig ork. Jag och hundarna sover på förmiddagarna.

Begränsad ork

Jag har begränsad ork p.g.a mina sjukdomar och jag ligger alltid utslagen efter en hundutställning (det känns som dagen efter en fest ungefär). Jag måste planera noga vad jag gör och inte boka in något två dagar i rad eller något veckan innan en hundutställning. Eftersom jag har fått lov att välja bort så mycket i mitt liv har hundarna blivit väldigt viktiga. Hundarna ger mig mycket av det sociala och ser till att jag kommer ut. Därför passar hundutställningar så bra som aktivitet för att det krävs inte så stor fysisk prestation. Man springer kanske två varv och sitter mest och väntar.

Hundarna är mina kompisar. Hundarna är mitt intresse. Jag är även intresserad av hästar och har ridit nästan hela mitt liv, men det klarar jag inte längre och det känns tråkigt. Jag får välja noga vad jag gör och därför prioriteras ofta hundaktiviteter.

Vill du ha Svante

Dagen innan vi skulle hämta hem Filip så sa min sambo ”vill du ha Svante så klart att du ska få honom om du vill”. Jag ringde till uppfödaren för att tala om att jag ville ha Svante också och bad om ursäkt för att jag kanske hade ställt till med mer besvär.

Sambon åkte 100 mil igen för att hämta hem Filip. Filip såg inte snäll ut och jag var tvungen att titta på öronmärkningen för att försäkra mig om att vi hade fått hem rätt hund igen. Svante fick inte göra någonting för Filip.Filip blängde på Svante och morrade.

Filip tyckte att Svante var en inkräktare.  Svante och Wille hade ju fått lära känna varandra under veckan och det var ju bra. Efter ett tag tog Filip initiativet för att inbjuda till lek med Svante. Idag är de allra bästa kompisar. De har blivit väldigt beroende av varandra.  Jag har inga problem med mina hundar i vardagen. Mina hundar uppför sig väl. Det är tre helt underbara hundar.Så stabila och okomplicerade. Bästa tänkbara mentalitet, för mig i alla fall.

Svante

Jag är en nöjd ägare till Svante som är en fantastisk underbar hund. Jag har även kontakt med Svantes tidigare ägare. Svante var enkel att lära känna. Det känns som han alltid har bott hos oss.  Han är otroligt fin och jag hoppas att det kommer att ge resultat framöver. Tänk om jag hade vetat att den där hunden som jag såg när han var 5 1/2 månad med de vackra ögonen och de vackra huvudet en gång skulle bli min.....

Han är nyfiken och vill vara med överallt. Han är en aktiv och glad hund. Han tycker om att apportera. Han skaffar sig själv superkondition (ibland när han far omkring i skogen som en ångvält så brukar jag tänka ”akta kulorna de är värdefulla”). Filip är lugnare. Det syns att de är bröder. Många kan inte se skillnad, även barnen tar fel ibland. Ett liv med Svante ger många upplevelser i vardagen. Det är något alldeles speciellt som inte går att förklara när det gäller Svante men han är en hund som har en speciell plats hos mig. Exakt vad det är det vet jag inte.....Han passar nog mig personligen.  

Filip

Filip har svårt att bli lämnad. Jag tror att han är rädd att vi ska lämna honom igen. Han går ofta hack i häl efter mig. Jag är så glad att jag inte behövde skiljas från Filip som dessutom är Husses favorithund. Filip blir ofta bortskämd av sin husse. Filip är en rolig hund. Han har en viss förmåga att alltid hitta kobajs och annat äckligt för att rulla sig i.   Många säger att Filip är otroligt vacker. Han är väldigt söt och charmig. Filip kan fortfarande smita in i badrummet för att dra i änden av toalettpappersrullen för att sedan springa så att det blir långa remsor efter (han gjorde så när han var valp också). Husse brukar ibland säga att det var alltför väl att Filip kom tillbaka.

Filip är idag inte kryptorkid. Filip har en förmåga att eventuellt kunna dra upp den ena testikeln. Han kan alltså vara kryptorkid tillfälligt bara.

Det kanske var meningen att jag skulle ha Svante

Hur det kan bli. Jag har tre hanar och jag som aldrig kunde tänka mig att ha annat än tikar från början. Och hur jag kände det när jag kollade kulorna på Svante vid den där utställningen, då jag fick bekräftat att det var fel på Filips kulor och nu har jag Svante också. Det fanns säkert någon mening med det hela.  Tänk om jag inte hade varit in och kollat Svantes hemsida då när jag såg att han hade blivit tillbakalämnad. Det kunde likaväl ha blivit Svante som jag fick från början eftersom Svante tidigare ägare fick välja mellan Svante och Filip från början. Men då hade jag ju inte haft Filip förstås. Svantes tidigare ägare valde Svante för han var mer aktiv. Filip ville sitta i deras knä. De tyckte Filip var så gullig. Det stämmer även nu när de är vuxna för Svante är mer aktiv idag och Filip gillar att ligga i knä.

Officiell utställning

Vi hade ju fått lov att välja bort utställningar med Filip men när han var tre år anmälde jag honom till en officiell utställning för första gången.  Jag ville ju försöka. Hur skulle jag annars få veta? Husse skulle visa Filip eftersom jag inte vågade gå in i ringen. Filip kunde ju få för sig att dra upp den ena testikeln. Om han drar upp testikeln så är det alltid för en kort stund. Men det kan ju vara precis när domaren kollar förstås. Det hänger ju bara på detta.

Jag var för första gången oerhört nervös på en utställning. Det var en varm sensommar dag. Jag träffade på en bekant som bara var där och tittade på utställningen och själv inte ställde ut. Hon kunde visa Filip. Vilken lättnad!!! Filip är ju inte en van utställningshund direkt. Filip hade inget val utan det var bara att följa med ”den där främlingen” in i ringen. Filip såg ut som en van utställningshund i ringen , det var så vackert att se. Vilken fin uppvisning. Vilken otroligt fin hund jag såg.

Jag skulle vara jättenöjd med att få en 2:a i kvalitetsbedömning på honom eftersom jag bara var ute att få en bedömning på hans ”kulor”. Domaren kollade kulorna och jag var överlycklig när Filip fick ett rött band (godkänd)!.  Han blev dessutom placerad 3:a i en tuff konkurrens bland många välmeriterade hundar. Han fick en superfin kritik där det stod att Filip var stolt över sin svans men att det spelar ingen roll för det finns mycket att tycka om. Vilken lycka!!! Och vilken bekräftelse!!! På att Filip inte är defekt. Jag trodde aldrig detta för några år sedan. Det var ganska precis tre år sedan vi fick hem Filip och tre år senare så händer detta otroliga!!!

Jag fick inget gjort hemma utan jag ringde runt till alla och berättade den goda nyheten om Lilla Filip. Hans rosetter hänger på en alldeles speciell plats. En stor händelse för mig. Jag hade fått en utställningsmerit på honom. Han har blivit utställd flera gånger efter det.

Erfarenhet

Jag har blivit en erfarenhet rikare och jag vet att jag inte kan sälja en familjemedlem.

Jag hoppas att jag kommer att få tillbringa många år tillsammans med Wille, Filip och Svante.  Det är otroligt så mycket en hund kan betyda egentligen, det har ju jag fått erfara. Jag blev förvånad över vilka starka känslor det medförde. Det här är en berättelse om en hund som man kanske inte ska döma ut för tidigt.